onsdag 25 maj 2016

Bygga hus av bajs

Jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag funderar vad fan jag håller på med? I ärlighetens tecken är jag rädd, jag är rädd att förlora allt men jag väljer att fortsätta gå på vägen jag valt för vänder jag om nu kommer jag aldrig få veta vad som döljer sig i slutet på vägen.

Min nyfikenhet och mitt hjärta vinner över min hjärna denna gång. Ibland tror jag att man ska sluta tänka och följa hjärtat istället för är hjärtat lyckligt följer hjärnan efter.

Jag vet inte alls hur lång vägen är, om det finns guld i änden eller en hop med bajs men om man riktigt tänker efter har faktiskt folk byggt hus av bajs. Hur resan än slutar är jag iallafall en visare kvinna som kan säga "jag försökte iallafall". Jag tänker inte slösa mitt liv på att stå still utan att försöka uppnå min dröm. Drömmen om ett lyckligt liv.

Samhället har byggt en bild av hur ett perfekt liv ser ut men ingen annan än du själv kan säga vad som får dig att vara lycklig. Alla måste bygga sitt eget liv på sitt eget vis och det är precis det jag gör även om det är galet och inte följer någon logik alls men det är mitt sätt och bara mitt sätt kan bygga mig ett liv jag vill ha.

Mitt problem är att mitt sätt är så komplicerat att jag inte förstår det själv men jag litar på att mitt hjärta och min magkänsla leder mig in på rätt väg. Om det inte lyckas kan jag iallafall bygga ett hus av bajs och dö som en vis kvinna.

söndag 22 november 2015

Dödlig sjukdom som man inte ska skämmas över

Depression: ett ord som har väldigt många delade åsikter. Det finns de som skäms över denna sjukdom, det finns de som inte anser att det är en sjukdom alls, de finns de som är öppna om sin depression.

Jag hör till den sista kategorin. Jag pratar öppet om min depression och jag fick en kommentar här om dagen att det är modigt av mig men vet ni vad? Vad är det för skillnad på att säga jag lider av sjukdomen depression än att det är att säga jag lider av sjukdomen cancer? Båda är sjukdomar, båda ändrar på en människas liv. Depression är en sjukdom precis som alla andra, jag vet att jag har sagt det förut men jag säger det igen.

Att ha depression vänder ut och in på livet, det är tungt att gå igenom och det är därför jag tycker det är så viktigt att prata om det. Det går inte att prata om det för mycket. Vi lever år 2015 så depression får inte vara något att skämmas över längre!
Ingen ska behöva gå genom en sjukdom ensam. 

Man ska inte behöva skämmas över att man inte orkar gå till skolan eller ta sig till jobbet, man ska inte behöva känna sig värdelös för något man inte har någon makt över. Att ha depression är inget man väljer, man kan inte bara bita ihop och gå vidare. Depressionen innebär inte heller att man bara är ledsen den kan påverka kroppen också. 

Jag tycker att det är väldigt viktigt att berätta åt iallafall en person hur man mår. Det kan vara en familjemedlem, en kompis, din chef eller någon främmande människa på internet. Det är viktigt att veta att det finns hjälp och att ha någon som vet om hur man mår. Desto mer man pratar om sin sjukdom desto lättare blir det att hantera sin situation. 

Skäms inte för din sjukdom, du har inte valt den. Du har inte bestämt att du ska må dåligt det är bara din vardag. Det finns väldigt många människor på denna planet och jag vågar lova dig att det iallafall finns en person som du kan öppna dig åt som du kan känna dig säker med. Du behöver inte vara stark ensam hela tiden! Du är inte svag för att du öppnar din mun och berättar hur du har det. 

Skulle jag inte ha berättat åt min familj att jag är sjuk skulle jag inte ha orkat. Skulle jag inte ha berättat åt mina lärare hade jag aldrigt fått min examen. Skulle jag inte ha fått läkarhjälp skulle jag vara död.

Det är viktigt att prata om denna sjukdom! Den är lömsk och osynlig och det enda sättet att få den synlig är att prata om den, prata om hur den känns och vad den gör.

Mina kära bloggläsare kom ihåg detta: depression är en allvarlig sjukdom men den går att ta sig genom. Kom ihåg att prata om den!

Har du depression? Skäms inte, du har inte valt detta. Du kan ingenting åt att du är trött och ledsen. Kämpa på, du vet aldrig vad som händer imorgon! Ta en djupt andetag och ta en dag i taget.

torsdag 29 oktober 2015

Tandvärk hej hallå!

Här ligger jag nudå återigen helt sömnlös men inte på grund av ångest denna gång. Jag har nämligen en tandvärk från helvetet som förbjuder mig att somna.

Nåväl vad gör väl det om jag ligger vaken någon timme till (som vanligt). Iallafall mina readers (hej mamma, typ min enda trogna läsare) idag träffade jag Ellinor vid Neste och vi satte oss ner och pratade i flera timmar. Så himla trevligt att få prata av sig och träffa vänner man inte sett på ett tag! Jag hade det riktigt trevligt. Förövrigt har jag inte gjort något vettigt alls idag men det gör inget för humöret är på topp iallafall!

Nu får jag väl slänga in en snus i käften och starta min gamla trogna playstation 2 och spela Need for Speed resten av natten så kanske jag glömmer min tandvärk. Sist och slutligen får ni en bild som beskriver mig men som inte har någonting med inlägget att göra:


onsdag 28 oktober 2015

Att vara ärlig

Jag har mått bättre den senaste tiden vilket gör det svårt för mig att erkänna att jag fortfarande mår väldigt dåligt vissa dagar. Idag har varit en sådan dag.

Jag vaknade tidigt men mådde psykiskt så dåligt så jag tvingade mig själv till sömns. Jag vaknade mitt på dagen och kände hur värdelöst mitt liv är just nu. Jag känner ingen vits i att söka jobb då jag endå ska flytta snart och i och med det vill jag bara flytta snabbare vilket gav mig en otrolig ångest idag för min ork för att packa ihop mina saker är som bortblåst.

Jag har dagdrömt hela kvällen om hur skönt det ska bli att flytta till en ny ort. Skaffa jobb, hitta nya vänner. Inreda mitt egna hem. Ge katterna en större lägenhet med möjligheter för dem att kunna leka bättre.
Jag ser så många nya möjligheter när jag slipper härifrån men samtidigt sitter jag här och ser på mina saker och undrar hur jag ska få orken att gå igenom allt jag äger och bestämma vad jag vill ta med mig och vad jag vill slänga bort?

Jag försöker iallafall tänka på vad framtiden har att ge mig och det ger mig lite styrka. Jag får väl bara hoppas på en bättre dag imorgon.


söndag 25 oktober 2015

Fri som en fågel, lätt som en fjäder


Plötsligt känner jag mig fri som en fågel. Jag känner mig lätt som en fjäder och jag är gladare än någonsin förut.

Hur hände detta mig? Jag är diagnostiserad med depression, hur kan jag plötsligt vara lyckligare än någonsin förut?
Svaret kom till mig idag som en uppenbarelse.

Jag har aldrig trivts här var jag bor. Inte i lägenheten, inte i staden, inte i Österbotten överhuvudtaget. Jag är stolt finlandssvensk men jag passar liksom inte in känner jag.
En tid sedan fick jag iden om att flytta längre bort men var lite tveksam men ikväll fattade jag en grej som antagligen komma att ändra riktingen i mitt liv, jag har ingenting att fölora!

Jag tänker flytta bort från Österbotten, bort från allt som jag vantrivts med. Det är dags för mig att testa mina vingar. Min familj och mitt fadderbarn är det som jag kommer sakna allra mest men det går alltid att hälsa på!

Jag vill ta en stor chansning och flytta till en ort där jag inte känner någon alls. Ingen som vet vem jag är. Ingen som förstår mig om jag skulle stå mitt på gatan och prata svenska. Ett ställe där ingen vet hur sönder jag varit.

En helt by början. Skrämmande? Såklart det är men det känns som det är precis det här jag måste göra för att bli frisk. För att rena min själ från allt som gör ont. Om man inte chansar här i livet kommer man alltid undra: men tänk om?

Inget allt fölora, allt att vinna! Nu återstår bara att bestämma var i landet jag vill bo. Spännande. Första gången på länge känner jag viljan att leva igen!


söndag 11 oktober 2015

Jag tror på kärleken

Döden skriker mig i örat och det beror inte på att jag sitter på en gravgårds kalla gräsmatta framför min morfars grav. Det beror på att jag igen kämpar emot mina tankar om att dö. Mina planer och drömmar går i kras. Tiden tickar högre och högre. Jag kan inte kämpa emot tiden.

Jag tror inte på Gud. Jag tror på människorna. Jag tror att en människa är väldigt kraftfull, mäktig. En människa kan såra, en människa kan ge glädje. Ibland måste människan såra men sättet människan väljer att såra på kan göra under.

En till av mina drömmar gick ikras idag. Jag gråter och är ledsen men jag tog lärdom av att även om man måste såra en annan kan man göra det på ett ödmjukt och varmt sätt.

Jag tror inte på Gud men jag tror på kärleken. Jag tror att kärlek kan göra under. Jag tror att tack vare kärleken lever jag ännu en dag till. Jag tror att tack vare kärleken kommer inte döden åt mig.

Tacksamhet även under de mörkaste av tider. Man får aldrig glömma att vara tacksam även när det är svårt. Även när mörkret tar tag i en och man druknar i sorg. Glöm aldrig kärleken.

Människan lever tack vare kärlek och omsorg. Inte av lycka eller sorg. Inte tack vare pengar och rikedom. Människan lever för att människorna är starka tillsammans.

tisdag 25 augusti 2015

Sanningen ska fram


För över en månad sedan var jag hemma. Jag fick för mig att jag inte orkar längre, att jag vill dö. Jag plockade fram alla mediciner jag hade i skåpet med tanken att ta livet av mig, jag gjorde inte det. Jag vaknade lite som ur en trans och hoppade i bilen och körde till min brors med tårar i ögonen och händerna darrandes.

Jag ville dö. Jag var och är fortfarande beredd att dö trots mediciner, läkarbesök och terapi. I förrgår ville jag återigen dö, det var inte en lika stark tanke som tidigare men den skrämde mig. Jag vågar inte bo ensam. Jag vågar inte vara ensam ens för en liten stund.

Det är så svårt att förklara, jag vill dö men jag vill inte ta livet av mig. Jag orkar inte kämpa för mitt liv och jag är rädd att mitt liv kommer ta slut snart. Vilken tur jag har som har en älskande familj runt mig. Vilken tur att jag inte är ensam.

Varför känner jag mig så ensam endå? Jag lever men jag är som i trans. Jag kan inte ta hand om mig och min ork är slut. Jag är trött och rädd.

Jag är rädd att bli lämnad ensam, jag är rädd att mina tankedemoner tar över min kropp och tar mitt liv.

Det finns inget ljus i tunneln. Lamporna är sönder och jag går i ett mörker utan att veta när tunneln tar slut. Utan att ha en slutdestination.

Det känns som att jag kvävs men på något vis vägrar min kropp sluta andas men jag känner smärtan som river i halsen. Jag vill ge upp och ta ett sista andetag. Säga hejdå.